- Victum of my time!

Idag, söndag. Är en sådan dag man verkligen inte vill göra något. Man bara ligger och tänker på allt här i livet. Idag som många andra dagar går mina tankar till mitt vackra, starka folk, till det heliga, paradisliknande landet Palestina!

Gud ge mig styrka, jag ska leva mitt liv för det landet, ska göra allt i min makt för att hjälpa folk som behöver hjälp, och låta alla få leva ett värdigt liv! Jag sitter och ser på videoklipp på youtube, läser lite om vad palestinier säger. Jag får rysningar i kroppen, jag blir tårögd, ingen människa är värd det som palestinierna fått genomgå i mer än 60 år. Ingen människa förtjänar att bli fysiskt och psykiskt torterad på detta sätt. Alla har rätt att vara lyckliga och få leva enligt de mänskliga rättigheterna.
Ända sedan jag var ett litet barn har jag fått höra hur mina systrar och bröder i Palestina får lida, vardagen för dem är något vi inte ens kan inbilla er. Ni tänker: hennes föräldrar är palestinier allt hon vet om kriget är ren propaganda. Sanningen är att ja, i unga dagar vsste jag bara det mina föräldrar berättade, om deras erfarenheter och deras upplevelser. Jag fick föra någorlunda hemska historier om hur det är och har varit under snart trekvarts sekel. Ja, det var mina förädrar som odlade och vattnade "olivträdet" (representerar palestina) inom mig och mina syskon, men vi växte också, precis som vår nyfikenhet och vetgirighet. Vi började slå upp böcker, läsa texter, artiklar, se på tv, videoklipp, jag och mina systrar åkte dit med vår mor, flera gånger. Första gången i mitt liv jag kände rädsla för att dö var jag 10år, vi var i Gaza, hos vår faster och hennes familj (tre barn, som då var, 5, 6 och 11).

En kväll, satt vi och åt vattenmelon, faster sjöng, vi andra lyssnade till den mjuka men samtidigt starka rösten som sjöng sånger om Palestina. Plötsligt, utan någon somhelst förvarning hör vi en stor och hemsk smäll utanför. Vi springer till balkongen. Raketerna regnar ner över stället, stridsvagnar, 4-5 stycken patrullerar runt området. Nora tar fram videokameran och filmar ut över gården, mamma drar plötsligt in henne och sekunden efter faller en raket nerprecis utanför bakongen där Nora stod. Rädslan fanns inom oss alla systrarna och mamma. Den syntes på långa vägar, men min fasters familj, höll den inne ochförsökte lugna oss. Det är deras vardag, en vanlig kväll, en vanlig trevlig sommarkväll som alltid slutar med skräckscenario.

Jag ber er inte att åka dit och offra era liv, jag ber er bara att ställa er upp, ta fram era empatiska glasögon, ta på er dem. Ni förlorar inte något på att skriva en insändare en gång i månaden eller en gång varje halvår, ni förlorar inget på att slänga på er ytterkläderna när det är manifestationerna och stå där en halvtimme. Ni görlorar ingenting på att vara medmänniskor ochkämpa för andras männskliga rättigheter som ni aldrig behöver oroa er för. Jag och du min vän vi bor i möjliheternas land, vi kan bli ALLT vi önskar, vi kan uppfylla alla våra drömmar. Låt oss på vägen till våra egna mål och drömmar uppfylla åtminstone en människas mål eller dröm, låt oss b ringa glädje åt ett barn som förlorat sina föräldrar, sin familj, låt oss visa att det finns kärlek kvar i oss som har det dem barnen bara kan drömma om.

Jag ber inte om mycket, en människas handling följs av fem människor och fem människors handling följs av tio människor och tio människors handling följs av 20. 20 människors handling följs snart av 200 människor och 2000, 20000. En människa kan göra NÅGOT. Som jag skrev i början så kommer jag tillägna mitt liv till andra människor, det ska bli mitt arbete,  Jag ska stå upp för allas rättigheter och inte minst det folk som stått upp i mer än 60 år på skadade ben. De har stått starka och jag ska förenas med dem inom en snar framtid inshallah. Jag och många fler ska kämpa för en bättre värld.

Länge leve rättvisan, Palestina och folket. VI GER ALDRIG UPP !!!