- It is obvious, so obvious!

I'm drowning in my own tears, trying to compare, trying to see the good before the bad but in my head nothing make sense. I was right in the spot, right where I belong but I lost it, lost the thought and the good feeling. I'm broken inside and I don't even know why. Trying to face the truth: life is not a fairytale but something is in the way. Where do I go when my eyes can't see, when my nose stop breathe, when my legs can't walk and my mouth can't talk? I'm lost in a world of hatred, in a wrong place for me to be, in this world I don't belong.

Det är så svårt att förstå sig på allt nuförrtiden. Verkligheten säger mig bara en sak: Smärta! Helt seriöst sedan jag blev "äldre" har det inte gått en enda vecka jag känner veckan ut att "livet är vekligen underbart". Klart det har funnits dagar men inte en hel vecka i streck. Är det standard? Ska det va så att man nästan inte pallar bry sig längre när man är i så ung ålder? Jag är i och för sig inte den som ger upp, det kommer komma den dagen då jag ska uppfylla alla mina drömmar no matter what it is!

JAJA STIIIICK!